I dag redovisas "TIMSS", en internationell undersökning av elevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. Det är den första internationella kunskapsstudien bland gymnasieelever på 13 år, och resultaten kräver lite uppmärksamhet.
De svenska gymnasieelevernas kunskaper har försämrats markant sedan den förra studien gjordes 1995. Det framgår bl a mycket tydligt att elevernas mattekunskaper blir allt sämre, vilket också svenska undersökningar belyst. Dessutom vet vi att var fjärde lärare som undervisar i matematik saknar utbildning i ämnet.
Denna utveckling oroar mig. Matematik är ett mycket viktigt ämne. Sverige har inte råd att förspilla matematisk kompetens, och för de elever som inte får den kunskap de behöver är det också en stor förlust.
För att komma tillrätta med problemen vill regeringen införa en lägstanivå av matematikkunnande för alla lärare på låg- och mellanstadiet. I framtiden ska det bli obligatoriskt för alla låg- och mellanstadielärare att läsa minst 30 högskolepoäng matematik (ett halvår). Jämfört med dagens lärarutbildning innebär det sannolikt en fördubbling för huvuddelen av lärarna. Läs mer om Timss-undersökningen här!
Utredningen om en ny lärarutbildning lade fram förslaget att förskollärarutbildningen skulle kortas, från 3,5 år till 3 år.
Regeringens politik för förskolan handlar om att höja ambitionerna och skapa en än mer lärorik förskola, samtidigt som vi värnar den unika kombination av omsorg och pedagogik som kännetecknar den svenska förskolan.
Eftersom det innebär att det snarare kommer att ställas högre krav på förskollärares kompetens framöver, har regeringen kommit fram till att förskollärarutbildningens längd om 3,5 år ska kvarstå, och valt att alltså inte gå på utredningens förslag. Jag är glad över detta beslut. Utrymmet på 3,5 år är nödvändigt för att blivande förskolläraren ska få den kunskap och kompetens som krävs för yrket.
INLÄGGET SKRIVET AV JAN BJÖRKLUND
Mer matematik i den nya lärarutbildningen!
2009-12-09Alliansen städar upp i sjukskrivningsträsket!
Folk har det bättre ställt än någonsin tidigare. Det slås rekord i julhandeln - mitt i den värsta globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Alliansregeringens ansvarsfulla politik har gjort detta möjligt. Så visst har vi råd att ta hand om våra sjuka trots att den globala konjunkturen gör allt för att vi inte ska kunna det! Men det är inte pengar som förändringarna i sjukskrivningsreglerna handlar om. Det handlar om att ge de sjuka det de helst av allt vill ha.
Förändringen av regelsystemet handlar om att ge människor bättre rehabilitering. Nästa år kommer 50,000 människor att få möjlighet till rehabilitering! De ska få den vård de behöver - den vård som de sjuka under socialdemokraternas tid vid makten aldrig fick. Man ger de sjuka vad de helst av allt vill ha! Ett friskare och mer meningsfullt liv! Det vill säga den raka motsatsen till den förra rödgröna regeringens politik där man sparkade ut 140 människor om dagen ut i förtidspension, utanförskap och misär.
Det är samma politiker som nu kallar förändringarna för cyniska och som är ansvariga för sjukförsäkringarnas sjukdomstillstånd!
Det har heller aldrig någonsin varit alliansregeringens avsikt att skapa ett regelverk som gör att människor som inte kan jobba eller som är svårt sjuka ska tvingas ut att söka jobb eller arbeta. Vad som händer är att regeringen ser till att de med arbetsförmåga kommer ut i arbete igen. De som är för sjuka ska inte tvingas till varken att söka jobb eller jobba. De som behöver ska få rehabilitering och vård.
Om regeringen ska kunna värna om de som är sjuka och de som har möjlighet att bli friska så krävs det ändringar i reglerna - inte en återgång till den politik som skapade sjukdomstillståndet.
Så visst är det klart som korvspad att toppstyrda rödgröna bloggare, ledarredaktioner, LO-ekonomer och debattörer skriver spaltkilometer om de nya dåliga sjukförsäkringsreglerna - och om hur dåliga regeringen är. Nu när det även i verkligheten - och inte bara i fantasin på valfläskande sossar - "går så bra för Sverige".
Regeringen städar nu upp efter de rödgrönas sjukskrivningshysteri 2002-2006 då de rödgröna kastade ut 140 personer om dagen i sjukskrivningsträsket i ett kortsiktigt desperat försök att frisera arbetslöshetssiffrorna och att hålla sig kvar vid makten.
Man kan tro om man läser röda bloggare att det bara är den "onda borgarregeringen" som vill ha förändring i sjukskrivningsreglerna och att det är socialdemokrater och kommunister som värnar om de sjuka - men så är det ju naturligtvis inte. Alla förändringar i sjukskrivningsreglerna grundar sig helt i den Socialdemokratiska utredningen "Mer försäkring och mera arbete" av Anna Heborg (s). En utredning som tillsattes av den förra rödgröna samarbetsregeringen för att t.o.m. de till slut insåg att deras vanskötsel ledde till gigantiska samhällsproblem.
Nu vägrar de naturligtvis att ta ansvar för vad de ställt till med och de förändringar som de själva förstod att de behövdes. Det är ju snart val. Då brukar rödgröna ta avstånd från allt ansvar. De pekar hellre finger och ikläder sig rollen som livegna offer - drabbade av cynism och ondska.
Det är negative campaigning på sandlådenivå som bedrivs av den före detta ordföranden i Barbieklubben.
Så det var definitivt inte bättre förr som strukturkonservativa socialister påstår. Det var sämre. Förr i tiden satt de som idag som sitter i opposition och klagar på alla förändringar som leder till något bättre - och polerade den dynghög som alliansregeringen nu städar bort.
Så alliansregeringens enda brott är att de vill hjälpa människor må bättre. De vill hjälpa folk bli friskare - istället för att ensamma vandra omkring i sin sjukdom. Att det skulle innebära att lämna alla sjuka vind för våg och bara försörja dem tills de dör hör inte hemma i det borgerliga Sverige. Alliansregeringen försöker hjälpa människor hjälpa sig själva!
Vad är det för cyniskt med det, Mona Sahlin och Veronica Palm?
INLÄGGET SKRIVET AV OLAH ÖRTENGREN
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31
Foto: SXC
Det är inget fel på inkomstskillnader!
2009-12-08
Foto: SXC
Sverige har ett fobiskt förhållande till inkomstskillnader. Man ska enligt det socialdemokratiska sättet att tänka tycka att det är fel att de som utbildat sig 5-8 år längre än alla andra minsann inte ska tro att de är något och definitivt inte ha mer i månadslön än de som hade en 5-8 år kortare utbildning.
Att inkomstskillnaderna ökade mer än någonsin mellan 2002-2006 med en röd regering som sa att de just skulle minska inkomstskillnaderna - är en historia för sig. Också det att Mona Sahlin gick ut i media och anklagade regeringen Reinfeldt - i samband med den förra LO-rapporten - för att de stod ansvariga för att "klyftorna ökade" men då det i själva verket var Monas eget gäng som stod ansvariga för detta.
Men det är inget fel på inkomstskillnader. LO-rapporten visar också att alla har fått det bättre sedan 1991.
Det som är lite konstigt är att det inom arbetarrörelsen tycks vara ett viktigt socialistiskt mål att sopgubben och chefen för sopbolaget ska tjäna lika mycket? Samtidigt är det många gånger outbildade socialdemokrater som sitter - med månadslöner som motsvarar 6-12 månadslöner för en vanlig arbetare - och förespråkar mindre inkomstskillnader. Det är ett så djupt sittande hyckleri att de måste raderat all form av hederlighet och sunt förnuft för att de ska kunna leva med sig själva.
Varför inte istället se verkligheten. Vi har snarare för små inkomstskillnader än för stora i Sverige. Så här skriver Robert Gidehag i Aftonbladet Debatt:
"Ser man till den absoluta majoriteten av den arbetande befolkningen skiljer inte mer än 13000 kronor i månaden efter skatt mellan de som tjänar mest och minst. Det är inte rimligt att ha en skattepolitik som syftar till att pressa ihop löneskillnaderna. Öka i stället spridningen – och börja med att avskaffa värnskatten."Kloka ord! Aftonbladets egen enkät visar också att 6 av 10 fått det bättre eller inte märkt någon skillnad. Detta mitt under den värsta ekonomiska globala krisen sedan 1930-talet! Vi skulle det det rakt motsatta resultatet om vi haft en rödgrön majoritet i Riksdagen i dag. Det är exakt så som Winston Churchill en gång sa:
"Socialism is a philosophy of failure, the creed of ignorance, and the gospel of envy, its inherent virtue is the equal sharing of misery."Det är helt enkelt inte rättvisa att städerskan och direktören har nästan lika mycket pengar över i månaden! Det är ett fundamentalt byggfel i vårt samhälle. Det är så man skapar en befolkning utan hopp, glädje eller motivering. Socialdemokraterna lyckades med detta 2002-2006.
Regeringen Reinfeldt ger fler människor chans att lyckas. Man visar att utbildning ska löna sig. Att arbete ska löna sig. Att de tar ansvar för finanserna och skatterna då vi inom 10 år har en miljon fler pensionärer i Sverige. Att chefer ska tjäna mer än de som tömmer deras papperskorg. Detta ger alla motivering att bli bättre. Samtidigt är skyddsnätet intakt. Sjuka får hjälp att komma tillbaka genom rehab och arbetsträning. Arbetslösa får fler och fler möjligheter att få ett nytt jobb!
Regeringen Reinfeldt skapar en större grupp med en välmående medelklass - som kommer ge alla medborgare trygghet - då Sverige rider ut alla konjunkturstormar på den globala ekonomin.
INLÄGGET SKRIVET AV OLAH ÖRTENGREN
intressant Andra om: Husmark-Pehrsson, Littorin, Olofsson, Vattenfall, Reinfeldt, Högerregeringen, Alliansen, Pensionärerna, Sjuka, Arbetslösa, Val 2010, Politik svd12 dn12 ex12ab12 t
Med sikte på ett klimatavtal
2009-12-05
Foto: Olah Örtengren
En bindande, ambitiös och omfattande överenskommelse i klimatfrågan. Det är det som statsminister Fredrik Reinfeldt och den Europeiska Unionen satsar på under klimatmötet i Köpenhamn.
Inte mycket tid återstår tills världens länder ska samlas till FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn.
Under mina resor den senaste tiden har jag noterat en uttalad svårighet från flera håll att nå fram till ett rättsligt bindande avtal i december. Detta har nu tvingats bli en nödvändig utgångspunkt.
Från EU:s sida har vi hela tiden haft sikte på ett omfattande och bindande avtal i Köpenhamn. Vi har stått fast vid vårt löfte att oberoende av vad andra gör minska våra utsläpp fram till 2020.
Det svenska ordförandeskapet
Under svenskt ordförandeskap har vi dessutom enats om finansiering, tekniköverföring och anpassning. Samtidigt har vi sett hur några av de största utsläppsländerna fortfarande avvaktat. De har velat se andra gå före, och de har varit ovilliga att stå till svars inför en skeptisk hemmaopinion.
Den strategin är ohållbar. Den ger inga globala svar. Den löser inte klimathotet.
Fortfarande måste vi snarast få på plats ett rättsligt bindande internationellt avtal, med jämförbara åtaganden och tvågradersmålet som ledstjärna.
I dag står OECD-länderna för ungefär hälften av utsläppen. Men ökningen framöver sker nära nog helt i andra delar av världen. Vi vet att om vi ska klara tvågradersmålet måste de globala utsläppen minska med 50 procent till 2050, jämfört med 1990.
För att uppnå detta måste andra utvecklade länder börja visa samma ledarskap som EU. De måste åta sig liknande ambitiösa utsläppsminskningar, presentera förslag i finansieringsfrågan och intensifiera sitt arbete. De stora och snabbt växande utvecklingsländerna måste börja begränsa sina utsläpp och presentera konkreta åtaganden.
Detta är vårt mål. Därför är det dags att vända blicken framåt och fokusera på vad vi kan uppnå, snarare än vad som är omöjligt. Som EU-ordförande välkomnar jag den positiva anda och vilja till konstruktiva lösningar som det danska COP 15-ordförandeskapet har visat. Vi såg prov på det genom det förslag till arbetsordning som presenterades av Lars Lökke Rasmussen, Danmarks statsminister och värd för klimattoppmötet, vid Apec-mötet i Singapore.
Förslaget innebar att mötet i Köpenhamn bör resultera i en överenskommelse kring de viktiga substantiella frågorna och att vi därefter ska komma fram till ett rättsligt bindande avtal inom en definierad tid. Dessutom slår man fast att vi redan innan detta måste få till en snabbstart vad gäller kraftfulla klimatåtgärder.
Köpenhamn blir då inte slutstationen. Men inte heller avtalet i Kyoto slutfördes 1997, utan 2001. Det viktiga är att resultatet – inte formen – är överordnat.
Ljuspunkter
Vi ska inte glömma att det också finns ljuspunkter. Ett antal utvecklade länder har redan skärpt sina åtaganden i skenet av mötet i Köpenhamn och kraven från EU.
Australien har sedan en tid tillbaka varit en viktig partner i klimatarbetet. Japan är ett annat exempel, med nyligen utlovade utsläppsminskningar på 25 procent till 2020. Nyligen kom nya siffror på finansiering av snabbstartsåtgärder. Sydkorea lade nyligen fram nya, mycket ambitiösa mål.
Vid mötet mellan EU och Ryssland i Stockholm (18/11) presenterade också Rysslands president Medvedjev uppdaterade siffror på ryska utsläppsminskningar.
Kina, dit jag rest för ett EU-toppmöte med president Hu, har i sina femårsplaner konkreta program när det gäller förnybar energi och energiintensitet. Den ”Action Plan on Climate Change” som Indien lanserade förra året innehåller stora satsningar på solenergi och klimatanpassning.
Brasilien säger sig ha som mål att reducera avskogningen med 70 procent till år 2017 och har man presenterat nya ambitiösa siffror på utsläppsbegränsningar. Flertalet utvecklingsländer har anmält sjunkande utsläppssiffror jämfört med business-as-usual. Indonesien är ett mycket viktigt exempel på detta.
Den nya administrationen i USA har fört med sig en tydlig förändring av den amerikanska klimatpolitiken. Samtidigt kan vi se hur den utdragna kongressbehandlingen av förslaget till ny amerikansk klimat- och energilagstiftning begränsar möjligheten för tydligt politiskt ledarskap.
Vi vet att förslaget, om det tas, skulle innebära en kraftfull minskning av utsläppen fram till år 2050. Men ihop med en i stort sett obefintlig hemmaopinion krävs nu en hel del arbete för att lyckas leva upp till de ambitiösa löftena om förändring.
Bindande avtal
Återigen – detta är inte nog. Det går för långsamt och löftena är fortfarande inte av den bindande natur som är nödvändig för att vi ska klara tvågradersmålet. Men det är små steg i rätt riktning.
Inför mötet i Köpenhamn bär den Europeiska Unionen fortfarande ledarskapet i klimatfrågan. Vi har tydliga ståndpunkter när det gäller både utsläpp och klimatfinansiering.
Vi har hela tiden varit fast beslutade att bidra konstruktivt – inte bara till en viljedeklaration utan till en bindande, ambitiös och omfattande överenskommelse i Köpenhamn. Den linjen ligger fast när vi nu går in i slutförhandlingarna.
INLÄGGET SKRIVET AV FREDRIK REINFELDT
Drömmål!
Robban Nilsson heter hans som gör drömmålet här ovan. Att Robban är son till legenden Kenta Nilsson råder det väl ingen tvekan om om du tittar på drömmålet här nedan?
Östrosens klumpfot i klaveret
Foto: ScreenShot
Thomas Östros får med all rätta löpa gatlopp i bloggosfären idag efter hans paradoxala, falska, korkade och inställsamma artikel på de rödgrönas klotterplank.
Thomas Östros försöker genom att ignorera det faktum att de flesta länder i världen inklusive Sverige genomlevt och fortfarande genomlever den värsta globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet - att de skatter som Alliansregeringen genomfört och som S till 85% accepterat - är "orättvisa"!
Det är plumpt, dumt och skrattretande!
Thomas Östros förordar i denna verklighetsfientliga anda skattehöjningar för alla - speciellt oss arbetare. Att detta i verkligheten kommer innebära en katastrof för alla - är en annan femma. Andelen människor som kommer i pensionsåldern fram till år 2020 att öka med en miljon människor ignorerar Thomas Östros helt. Hur en passiv och kraftigt växande andel av befolkningen ska få sänkt skatt motiveras finns inte med i resonemanget. Verkligheten talar bara riktiga socialdemokrater om efter riksdagsval.
Så här skriver UNT om Thomas Östros artikel:
"I dagens Svenska Dagbladet slår han (Thomas Östros) först fast att en 'fungerande arbetslinje kräver att det både ska löna sig att arbeta och att ha arbetat', bara för att i nästa andetag föreslå höjd skatt - det effektivaste sättet att göra arbete mindre lönsamt. För att bevisa sin tes väljer han sedan att blunda för hela den ekonomiska krisen.
Regeringen och ingen annan än regeringen är ansvarig för det svåra läget: 'Men hade Moderaternas orättvisa politik fungerat så hade fler kommit i arbete. Verkligheten visar tydligt ett annat resultat. De är arbetslösa är nu 100 000 fler jämfört med för tre år sedan.'
Det är oppositionens roll att kritisera och en socialdemokrati som lägger sig platt för regeringen har förstås ingen chans att åter hamna i regeringsställning. Men väljarna måste ha förtroende för den politik man föreslår också. Och där bidrar för tillfället inte Östros med särskilt mycket."
Mikael Olsson skriver:
"Men, nej – tyvärr visade det sig att Östros bara hade varit dubbeltydig. Den orättvisa som han kritiserar var nämligen den att vi under senare år fått ett något sänkt skattetryck för de som arbetar (inte så att vi på något sätt riskerar att förlora den världsledande roll som SAP tidigare skapat för oss vad gäller beskattning av medborgarna – men, ändå, en något sänkt börda). Det är denna förändring som är orättvis. Någon orättvisa i att jag – trots jobbskatteavdrag – som en konsekvens av en viss utbildningsinsats betalar en högre genomsnittlig skatt än min pensionerade pappa ser inte Östros genom sina politiska skygglappar…"
Några andra intressanta nyheter:
Sahlin har ingen plan
S förtroende faller 1 2
Jobben uppåt efter Obamas rekordsänkning av skatterna!
