Med sikte på ett klimatavtal

Foto: Olah Örtengren

En bindande, ambitiös och omfattande överenskommelse i klimatfrågan. Det är det som statsminister Fredrik Reinfeldt och den Europeiska Unionen satsar på under klimatmötet i Köpenhamn.

Inte mycket tid återstår tills världens länder ska samlas till FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn.

Under mina resor den senaste tiden har jag noterat en uttalad svårighet från flera håll att nå fram till ett rättsligt bindande avtal i december. Detta har nu tvingats bli en nödvändig utgångspunkt.

Från EU:s sida har vi hela tiden haft sikte på ett omfattande och bindande avtal i Köpenhamn. Vi har stått fast vid vårt löfte att oberoende av vad andra gör minska våra utsläpp fram till 2020.

Det svenska ordförandeskapet
Under svenskt ordförandeskap har vi dessutom enats om finansiering, tekniköverföring och anpassning. Samtidigt har vi sett hur några av de största utsläppsländerna fortfarande avvaktat. De har velat se andra gå före, och de har varit ovilliga att stå till svars inför en skeptisk hemmaopinion.

Den strategin är ohållbar. Den ger inga globala svar. Den löser inte klimathotet.

Fortfarande måste vi snarast få på plats ett rättsligt bindande internationellt avtal, med jämförbara åtaganden och tvågradersmålet som ledstjärna.

I dag står OECD-länderna för ungefär hälften av utsläppen. Men ökningen framöver sker nära nog helt i andra delar av världen. Vi vet att om vi ska klara tvågradersmålet måste de globala utsläppen minska med 50 procent till 2050, jämfört med 1990.

För att uppnå detta måste andra utvecklade länder börja visa samma ledarskap som EU. De måste åta sig liknande ambitiösa utsläppsminskningar, presentera förslag i finansieringsfrågan och intensifiera sitt arbete. De stora och snabbt växande utvecklingsländerna måste börja begränsa sina utsläpp och presentera konkreta åtaganden.

Detta är vårt mål. Därför är det dags att vända blicken framåt och fokusera på vad vi kan uppnå, snarare än vad som är omöjligt. Som EU-ordförande välkomnar jag den positiva anda och vilja till konstruktiva lösningar som det danska COP 15-ordförandeskapet har visat. Vi såg prov på det genom det förslag till arbetsordning som presenterades av Lars Lökke Rasmussen, Danmarks statsminister och värd för klimattoppmötet, vid Apec-mötet i Singapore.

Förslaget innebar att mötet i Köpenhamn bör resultera i en överenskommelse kring de viktiga substantiella frågorna och att vi därefter ska komma fram till ett rättsligt bindande avtal inom en definierad tid. Dessutom slår man fast att vi redan innan detta måste få till en snabbstart vad gäller kraftfulla klimatåtgärder.

Köpenhamn blir då inte slutstationen. Men inte heller avtalet i Kyoto slutfördes 1997, utan 2001. Det viktiga är att resultatet – inte formen – är överordnat.

Ljuspunkter
Vi ska inte glömma att det också finns ljuspunkter. Ett antal utvecklade länder har redan skärpt sina åtaganden i skenet av mötet i Köpenhamn och kraven från EU.

Australien har sedan en tid tillbaka varit en viktig partner i klimatarbetet. Japan är ett annat exempel, med nyligen utlovade utsläppsminskningar på 25 procent till 2020. Nyligen kom nya siffror på finansiering av snabbstartsåtgärder. Sydkorea lade nyligen fram nya, mycket ambitiösa mål.
Vid mötet mellan EU och Ryssland i Stockholm (18/11) presenterade också Rysslands president Medvedjev uppdaterade siffror på ryska utsläppsminskningar.

Kina, dit jag rest för ett EU-toppmöte med president Hu, har i sina femårsplaner konkreta program när det gäller förnybar energi och energiintensitet. Den ”Action Plan on Climate Change” som Indien lanserade förra året innehåller stora satsningar på solenergi och klimatanpassning.

Brasilien säger sig ha som mål att reducera avskogningen med 70 procent till år 2017 och har man presenterat nya ambitiösa siffror på utsläppsbegränsningar. Flertalet utvecklingsländer har anmält sjunkande utsläppssiffror jämfört med business-as-usual. Indonesien är ett mycket viktigt exempel på detta.

Den nya administrationen i USA har fört med sig en tydlig förändring av den amerikanska klimatpolitiken. Samtidigt kan vi se hur den utdragna kongressbehandlingen av förslaget till ny amerikansk klimat- och energilagstiftning begränsar möjligheten för tydligt politiskt ledarskap.

Vi vet att förslaget, om det tas, skulle innebära en kraftfull minskning av utsläppen fram till år 2050. Men ihop med en i stort sett obefintlig hemmaopinion krävs nu en hel del arbete för att lyckas leva upp till de ambitiösa löftena om förändring.

Bindande avtal
Återigen – detta är inte nog. Det går för långsamt och löftena är fortfarande inte av den bindande natur som är nödvändig för att vi ska klara tvågradersmålet. Men det är små steg i rätt riktning.

Inför mötet i Köpenhamn bär den Europeiska Unionen fortfarande ledarskapet i klimatfrågan. Vi har tydliga ståndpunkter när det gäller både utsläpp och klimatfinansiering.

Vi har hela tiden varit fast beslutade att bidra konstruktivt – inte bara till en viljedeklaration utan till en bindande, ambitiös och omfattande överenskommelse i Köpenhamn. Den linjen ligger fast när vi nu går in i slutförhandlingarna.

INLÄGGET SKRIVET AV FREDRIK REINFELDT