När diktaturen och propagandan inte längre förmådde dölja och skrämma, rasade till sist inte bara Muren, ”skyddsvallen mot fascismen” som den under 28 år kallades av regimen, utan hela kommunismens korthus. Det var på tiden, mer än 70 år efter Lenins statskupp, skriver riksdagsledamoten Mats Johansson.
Tänk vad ett enda ord kan betyda i politiken; där satt centralkommitténs talesman Günter Schabowski på en presskonferens i Östberlin för att meddela ett beslut om lättnader i utresereglerna.
Oklar om underlaget blev han osäker på svaret när frågan ställdes om när regeländringen skulle träda i kraft: ”Sofort”, genast, trodde han – det var logiskt, så klart att det cheferna hade bestämt gällde med omedelbar verkan. (Se historiens vändpunkt)
Det var den 9 november 1989 och resten är historia. Inom någon timme fylldes Bornholmer Strasse med de där fjantiga Trabantbilarna som var skapelsens krona i den så kallade tyska ”demokratiska” republiken, DDR, som man fick köa i tolv år för att få köpa.
Östberlinarna var dödströtta på att köa, men i den sista kön ställde man sig villigt, ty den ledde till friheten i väst. Genom en dörr började de först strömma en och en, småningom i tusenden när förvirrade gränsvakter inte visste vad de skulle göra för att stoppa dem utan lyfte bommarna. Och så vände Europas historia blad.
Vad hade hänt om Schabowski istället för sitt ”sofort” hade svarat som det var tänkt, ”später", senare. Hade de frihetslängtande medborgarna då vågat börja ta sig till Muren i syfte att riva den? Skulle soldaterna då ha vägrat följa order om att skjuta?
Det kallas kontrafaktisk historieskrivning; vad hade hänt om inte… Tanken svindlar en dag som denna. Ett blodbad vid Muren denna afton kunde kanske ha bevarat DDR, Sovjetunionen och hela kommunistblocket i det då delade Europa. Så hade i alla fall skett vid arbetarupproret i Östberlin 1953, vid revolten i Budapest 1956 och vid folkresningen i Prag 1968, då sovjetiska stridsvagnar kväste reformvåren.
Fast kanske ändå inte i längden. Det kalla kriget vanns av väst därför att demokrati och marknadsekonomi i förening visade sig vara en både mänskligt och ekonomiskt överlägsen förening, medan socialismen för alltfler framstod som en förorening, av både fysisk och psykisk miljö. Korrespondenten Richard Swartz har beskrivit det väl i ett retroreportage från dåtidens Prag: ”Men öl och korv kunde de göra"
”I Prag lärde jag mig snabbt att det enda som producerades var makt åt kommunistpartiet och brist åt befolkningen. Allting annat saknades, från tändstickor ända bort till moral och vanlig anständighet.”
När diktaturen och propagandan inte längre förmådde dölja och skrämma, rasade till sist inte bara Muren, ”skyddsvallen mot fascismen” som den under 28 år kallades av regimen, utan hela kommunismens korthus. Det var på tiden, mer än 70 år efter Lenins statskupp.
För oss som skådat kommunism i praktiken – i Moskva, Prag, Budapest, Berlin, Tallinn, Bukarest – före befrielsen och träffat människor som led under den, kommer den 9 november 1989 för alltid att vara inskriven i kalendern för lyckliga dagar. Vi som räknat korsen vid Muren och vid skammens gräns - taggtråden och mineringarna vid gränsen mellan öst och väst i Fuldadalen – har heller inga problem att en dag som denna minnas också vilka svenskar som stod i förtryckets tjänst.
INLÄGGET SKRIVET AV MATS JOHANSSON
1 2 3 4 5 6 7 8 9
1 kommentarer:
Aktuellt om psykisk sjukdom
- Peter Ingestad, Solna
Skicka en kommentar