Foto: Folkpartiet Liberalerna
I dag har de tre vänsterpartierna presenterat sina olika förslag till statsbudget för nästa år. Spridda utgiftsskurar utan sammanhållande idé om färdriktning, skulle kunna vara en sammanfattning. De är oense om a-kassan, de är oense om arbetsrätten, de är oense om förmögenhetsskatten, de är oense om jobbskatteavdraget, de är oense om - ja så här går att hålla på ett tag.
Två saker har de dock gemensamt. För det första säger de sig vilja driva en politik för fler jobb. "Vi satsar på jobb, jobb och ännu fler jobb" skriver Vänsterpartiet, Socialdemokraterna kallar sitt förslag "En budget för fler jobb" och "MP satsar på jobben" enligt dem själva.
För det andra vill de kraftigt höja skatterna på jobb och företagande. De är inte riktigt överens om exakt hur mycket men upp ska de. Vänsterpartiets satsning på fler jobb innebär 40 miljarder kronor i skattehöjningar på arbete. Socialdemokraterna skapar fler jobb genom att höja skatterna på arbete och företagande med 22 miljarder kronor. Och Miljöpartiet satsar på jobben genom att höja skatten för de som arbetar med 10 miljarder kronor.
Jag har svårt att finna några ekonomer som håller med om att fler jobb skapas om vi gör det mindre lönsamt att arbeta och dyrare att anställa. Eller som tycker att det är en bra idé att mitt i en global lågkonjunktur minska svenska folkets köpkraft.
Tvärtom anser de flesta att köpkraften ska stimuleras när ekonomin hackar och att högre skatt på en viss vara minskar konsumtionen av densamma. Så resonerar vi om till exempel alkohol och tobak. Rimligen gäller samma sak för arbete.
Men det verkar inte vänsterpartierna hålla med om. Jobbretoriken är på högsta volym. Jobbpolitiken lyser med sin frånvaro.
Två saker har de dock gemensamt. För det första säger de sig vilja driva en politik för fler jobb. "Vi satsar på jobb, jobb och ännu fler jobb" skriver Vänsterpartiet, Socialdemokraterna kallar sitt förslag "En budget för fler jobb" och "MP satsar på jobben" enligt dem själva.
För det andra vill de kraftigt höja skatterna på jobb och företagande. De är inte riktigt överens om exakt hur mycket men upp ska de. Vänsterpartiets satsning på fler jobb innebär 40 miljarder kronor i skattehöjningar på arbete. Socialdemokraterna skapar fler jobb genom att höja skatterna på arbete och företagande med 22 miljarder kronor. Och Miljöpartiet satsar på jobben genom att höja skatten för de som arbetar med 10 miljarder kronor.
Jag har svårt att finna några ekonomer som håller med om att fler jobb skapas om vi gör det mindre lönsamt att arbeta och dyrare att anställa. Eller som tycker att det är en bra idé att mitt i en global lågkonjunktur minska svenska folkets köpkraft.
Tvärtom anser de flesta att köpkraften ska stimuleras när ekonomin hackar och att högre skatt på en viss vara minskar konsumtionen av densamma. Så resonerar vi om till exempel alkohol och tobak. Rimligen gäller samma sak för arbete.
Men det verkar inte vänsterpartierna hålla med om. Jobbretoriken är på högsta volym. Jobbpolitiken lyser med sin frånvaro.
Ohly lurar Sahlin - igen
För ett år sedan, när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet var i förhandlingar för att bilda en rödgrön opposition, villkorade Mona Sahlin vänstersamarbetet med att Lars Ohly måste acceptera det ekonomisk-politiska ramverket. Det består av överskottsmålet för de offentliga finanserna, utgiftstaket i budgeten och en självständig riksbank.
Efter en hel del gruff sa sig Lars Ohly acceptera Sahlins krav. "Det här är det pris som jag är beredd att betala. Vi har gjort en stor uppoffring för att få i stånd det här samarbetet" sa han då.
Nu verkar inte Ohlys löfte till Sahlin gälla längre. I dagens budgetmotion skriver Vänsterpartiet tydligt att de fortfarande vill politisera riksbanken och slopa både utgiftstak och överskottsmål. Jag kan inte undgå att häpnas av det faktum att Lars Ohly grundlurar Mona Sahlin gång på gång.
Liberala hälsningar
Jan Björklund
För ett år sedan, när Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet var i förhandlingar för att bilda en rödgrön opposition, villkorade Mona Sahlin vänstersamarbetet med att Lars Ohly måste acceptera det ekonomisk-politiska ramverket. Det består av överskottsmålet för de offentliga finanserna, utgiftstaket i budgeten och en självständig riksbank.
Efter en hel del gruff sa sig Lars Ohly acceptera Sahlins krav. "Det här är det pris som jag är beredd att betala. Vi har gjort en stor uppoffring för att få i stånd det här samarbetet" sa han då.
Nu verkar inte Ohlys löfte till Sahlin gälla längre. I dagens budgetmotion skriver Vänsterpartiet tydligt att de fortfarande vill politisera riksbanken och slopa både utgiftstak och överskottsmål. Jag kan inte undgå att häpnas av det faktum att Lars Ohly grundlurar Mona Sahlin gång på gång.
Liberala hälsningar
Jan Björklund
_________________________________________________________
1 2 3 4
Expressen (Aftonbladet) (Aftonbladet) och (DN)
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 12 13 14
1 2 3
politik, val 2010, regeringen, alliansen, samhälle, demokrati, valet 2010, de rödgröna, twingly, alliansregeringen, riksdagen, skatter, budget
3 kommentarer:
Helt klart att Alliansen ska styra Sverige i EU. Endast Socialism kan styra Sverige ut ur EU.
Varför sånt behov av att hela tiden förhålla sig till oppositionspartierna? trodde faktiskt att Regeringen satt i regeringsställning, men jag kan ha fel... Kanske borde Björklund formulera en egen politik istället, all populism börjar bli lite enerverande även för oss med borglig värdegrund.
Som Jan Björklund även sa under partiledardebatten - att grundidén är ju faktiskt den att man granskar varandras budgetar och gör analyser och slutledningar kring det. Det här är en sådan, Anonym.
Skicka en kommentar